Psykiatrin är så långt bort. Ändlösa timmar, dagar, månader och år bakom krossäkra fönster, i krig med vak, snaror, bältesläggningar, speglar i plast, stygn, slagsmål, operationer, ilska, första hjälpen, tvångsmedicinering, rökrum, stålsängar, mat på plastfat och plastbestick, galler, gips, regler för allt och denna otroliga vanmakt.
Jag skulle inte klara psykiskt att vara psykiatripatient en gång till. Då, när jag var det, var jag hård som sten, stängde in och hade murar högre än allt. Numera står jag lite mer som en blomma i mitt fönster. Lite påverkad, men levande. Oskyddad, öppen, och då sårbar och lätt att knäcka. Den hårdhet som behövs för att vara patient finns inte. Jag lever.
Jag lever! Det gör man inte på en låst psykiatrisk avdelning. Ålder på folk existerar inte. Ingen har någon ålder. Alla bakom dörrarna kläs av sådant. En femtioettåring och en tjugotvååring blir plötsligt ungefär samma.
Aldrig mer patient.
1 kommentarer
Christopher Hedenstierna
02 Aug 2019 21:31
När man bältas är man helt utelämnad , men fastän jag utsatts för det en handfull gånger, känner jag ingen direkt avsky mot att bli föremål för det. När man ligger där kan man iallafall inte göra sig själv eller någon annan illa, du har svårt mycket svårt att göra någonting.
Kommentera