Jobb på gång och redan bra kontakter. Ärligt; lever verkligen för mitt jobb. Där andas jag, där är jag fri , där lever jag och där är jag VildaMatilda. En människa som räknas och man kan räkna med. Det får mig att orka, håller mig på rätt
väg och att jag återvänder till vägen när jag halkar ner i diket. För vägen är lite hal ibland, det ska jag erkänna. Det är visserligen inga totala fall ner i diket, men ibland en fot på väg ner. Förra veckan var päckeljobbig och jag drog mig undan.
Det har visat sig vara det bästa att göra, dra mig undan och försöka existera- inget annat. Och nu känns det bättre, mer jobb på gång
Lämnade in sista uppgiften på utbildningen idag och får jag godkänt (tvekar) är jag utbildad diplomerad handledare! Får tårar i ögonen när jag tänker på det, för det är så stort. För tio år sedan var jag borträknad. Psykiatripatient och enormt vårdkrävande.
Ytterligare något år tidigare var jag en av de svåraste patienterna inom psykiatrin i Sverige med behandlingshem, egna enheter, gruppboenden och rättspsyk avverkat. Och inte blivit bättre, utan bara värre. Inte skulle någon då tro att jag skulle
resa mig. Än mindre klara mig själv. Det var en läkare som gång på gång sa:
-Matilda, snart ser jag dig på bårhuset med en lapp om stortån. Det händer närsomhelst, det vet jag. Du har ihjäl dig.
Jag kan inte annat än att känna ödmjukhet. Livet har sina vägar och mina är speciella.
Tillägg: jag blev godkänd och är nu diplomerad handledare
. Fick ett kort från Abf. Stort leende!
Kommentera