Det har inte varit så många debatterande eller allvarliga inlägg här på bloggen på ett tag. Men nu vill jag prata LAB, lågaffektivt bemötande och det konsekvenstänk som genomsyrar allt. För vanliga barn, ungdomar och vuxna kanske man kan lära sig av straff, även kallas konsekvenser. Men om man har en annorlunda utveckling fungerar inte konsekvenser alls, och ändå envisas vård och omsorg med konsekvenstänk. 

För att konsekvenser ska ha någon nytta måste personen före handlingen vara medveten om vad hen gör, varför och följder. Hur många som agerar i affekt tänker efter före? Inom psykistri och Lss borde man veta att de mesta kaoshandlingar  inte är genomtänkta och då är konsekvenser helt fel
. En del tycker hen borde lära sig och att hen minsann inte får bete sig hursomhelst utan att det märks/känns. Ja, säger jag då, men om  personen agerar i ett känslopåslag kan man inte ställa hen till svars, utan det är den pedagogiska ramen runtomkring som behövs jobbas med, så att problembeteendet minskar. Det är inte rättvist att lägga ansvar på någon sons inte fixar det.
Konsekvenser kan snarare öka ett oönskat beteende eftersom personen kan känna sig orättvist behandlad och/eller inte kan sätta handling i koppling med det som händer efter. Det blir bara ett krig. Och krig leder till affekter. Och affekter skapar problembeteende. Cirkeln sluts.

Kommentera

Publiceras ej