Jag har sagt att jag inte tar ett enda bråk till. Inte en strid för min rätt att finnas. Jag står vid en avgrund. Förtvivlan så enorm. Sorg och ensamhet. Jag kommer aldrig få ett friskt liv. Utan kommer bara vara vårdad av olika. Familj kan jag glömma likaså barn och man. Och börja plugga som 38 år? Patetiskt för jag kommer aldrig kunna klara en anställning. Jag kvävs av ångest och har ett stort svart hål inom mig. Jag ser ingen framtid.
Det är som att jag lever på slutet av livet. Att Björkliden är mitt hospis nu. Ett lindrande alternativ när hemmet inte funkar och behov av hjälp stort. Jag ser ingen framtid. Håller på att kräkas av ångest. Funderar nu, inlagd
igen med ny lunginflammation, att avstå livsuppehållande åtgärder. Jag lever inget värdigt liv.
3 kommentarer
Anonym
28 Nov 2021 13:54
Gör de inte
<3
Malin
29 Nov 2021 10:28
Nej gör det inte
Vera
01 Dec 2021 01:33
❤️❤️❤️
Kommentera