Diagnos- Javisst!
-men vad hände sen?

Som så ofta numera säger många att diganosen var en lättnad. Ett svar. En förklaring till de svårigheter man haft. Att nu ska minsann omgivningen förstå bättre. Kanske man också tänker att saker kommer förändras och att man hittar sig själv och får dom där svaren, alla förklaringar. Så tänkte också jag. Jag var en vilsen srtonåring där livet bitvis varit tufft. Missförstådd, ledsen, arg på ett ganska intensivt vis. Mycket av allt, alltid,

.När man efter diskussioner, tester, intervjuer, gråt, ilska,  papper, leenden, insikter, frågor och prat sa att jag hade Högfungerande Autism och ADHD  tänkte jag; "Jaha". Kanske ett "Jaha" med utropstecken. Kanske också ett  frågetecken efter. 


Människor runt omkring mig hade kämpat, min familj, skola, vänner och  personal och också jag själv hade behov att få mig till ett ord. Beskrivning. En diagnos, svar på varför jag mådde som jag mådde. Varför livet krånglat. Vad som var felet. Egentligen mig själv beskriven i en diagnosmanual. En text med fakta som ska beskriva ett funktionshinder. En manual för att förstå VildaMatilda.


Hon är så. 

Hon gör så för att.

Hon reagerar på grund av.

Hon känner så för att.

Sådan är hon därför.


Men vad jag kunde se, hade ögon hade inte ändrats  någonting när jag fick diagnos, trots att man säger att "Ögonen är själens spegel" På något sätt tänkte jag när jag betraktade mig i spegeln på psykiatriska avdelningen   att jag borde SE något. Det där att jag numera kunde säga och att man skulle se att jag har Autism. Den där förståelsen, det där bemötandet, de svaren, ja det är som man skulle få, skulle synas.


Nej. Lysrören lyste kalla på  rum 10:1 och mörkret utanför sjukhuset var precis lika kompakt utanför de krossäkra glasen, som före diagnoserna. Plastspegeln med sin oklara bild nästan hånlog mot mig där jag stod och såg på mig själv där jag en kväll i vintern 2001, då jag letade efter något som skulle säga, visa, berätta, signalera, skrika

Att jag har det dom kallar NeuroPsykiatriskaFunktionsnedsättningar. Npf.


När jag då stod där med mina diagnoser 2001 insåg jag att ingenting hade förändrats. Jag var precis samma Matilda. Jag var fortfarande född i april 1983 i Vislanda. Min historia var exakt samma. Diagnoser som skulle förklara allt
- ändrade ingenting just då.


(null)



VildaMatilda, adhd, autism, npf, psynligt,

1 kommentarer

Anette

18 May 2019 12:43

Jag kan känna igen mig i det du skriver. Den där lättnaden över att ha fått en förklaring. Men tyvärr blev inte omgivningens bemötande särskilt annorlunda, förståelsen blev inte mycket större. Framförallt uteblev hjälp och stöd i stort sett helt och hållet...

Kommentera

Publiceras ej