Jag har sökt en hel del folkhögskolor och någon Yrkeshögskoleutbildning till hösten och det verkar bli bli Bergslagens och Västerås folkhögskola, för de flesta folkhögskolor erbjuder bara ämnen jag redan läst. Jag kommer läsa psykologi
och samhällskunskap också, och det har jag läst men jag tror att mycket har förändrats i samhället och inom psykologin värld sedan 2001. Och nu när jag ändå är inne på psykologi;
Hur tänkte dom om med mig när jag var 19 -20 år?! Jag blev inlagd som artonåring och fick ingen terapi eller någon form av redskap att klara mig. Okej, jag fick visserligen en utredning men den sa mig ingenting. De låste in mig och sen så släppte de ut mig efter några månader och hade tron på att jag skulle klara av att leva livet som de tyckte.
Nu så här i efterhand vet jag inte vad de tänkte på, jag hamnade på ett gruppboende för lågbegåvade kroniker och där kommer jag,
vilda Matilda som en virvelvind och drack WC- anka, tände eld på mig själv, kastade mig utför trappor, smällde fönster, konsumerade aceton, åkte polisbil, alkohol, knivar och tabletter, ambulans och snaror. jösses.
Blev inlåst då och då utan åtgärder och inget ändrade något.
Det känns som det har hänt väldigt mycket inom psykiatrin sedan jag började som patient är 2001 (och då också slutade skolan). Nu är man nog mycket mer medveten om att patienterna behöver redskap för att klara av livet. I början av 2000 talet så
var det bara förvaring och sedan släpptes man ut efter en tid och personalen och överläkarna trodde på något sätt att man hade lyckats bli frisk under inlåsningen trots att ingenting gjordes överhuvudtaget. Det fanns ingen psykolog, ingen
terapi, ingenting.
jo förresten, arbetsterapi! Jag gjorde några halsband med pärlor och och fick betala varenda pärla så dyrt blev det. Tror varje pärla kostade 2,50kr.,. och jag fick sticka, de visade mig hur jag gjorde, tanken var- skulle sticka en
halsduk men försökte hänga mig i garnenystanet istället.
Alltså, det här känns helt sjukt, helt otroligt.
Fast på ett sätt var det nog lite enklare att vara patient 2001 än 2010. 2001 ställdes inte mycket krav på patienterna utan ansvaret låg hos personalen och dom som hade nycklar. Jag är visserligen inte patient nu, men vad jag förstår
så är det mycket mer egenansvar. (Ibland kanske det blir lite för mycket ansvar, för mår någon dåligt så kan hen inte alltid ansvarig för sina handlingar och kan inte riktigt tänka på konsekvenser - så där har jag ett ämne som
man jag kan spinna vidare på.)
Men rent generellt måste jag säga vården har utvecklats otroligt. Det är inte bara inlåsning utan man jobbar mycket med öppenvård och mellanvård och självvald inläggning.
Jag tror också att man i samhället börjar förstå att patienter inte blir friskare eller bättre bara för att de hålls inom lås och bom. Nu när samhället är mycket mer öppet så är det svårt att försvara en inlåsning av en patient om det inte sker
någonting under
Vårdtiden. Tror nog att vården har mer blickar på sig i nuläget än vad de hade till exempel 2001. Jag tänkte liksom bara saken med internet- till exempel hur sociala medier kan göra att vi lätt får kontakt med varandra.
Det sättet att vi lätt kan sprida och dela information ställa en hel del krav på samhället och ge mycket mer att leva upp till. Så det inte bara av ondo som vi delar med oss, utan vi kan också öppna upp samhället och göra det mer transparant.
Jag kan iallafall konstatera att det är som hjälp mig inte varit inlåsning.
VildaMatilda,
aldrigensam,
psykiatri,
Kommentera