Att lugna sig

Jag har varit på akuten några gånger denna vintern och våren och varenda gång blev jag hemskickad med orden " sök om det blir värre."
Jag söker ju när det blir värre och igår var jag där mellan klockan 15 ända fram till klockan 22:35. Det är väl så, att jag är såpass kroniskt svårt sjukt att de inte gör någonting på sjukhuset direkt längre, det är liksom är kört om man säger så. Och de lägger inte in mig för det finns inte mycket mer att  göra. Jag önskar  det skulle finnas saker att göra, saker som botar, saker som hjälper men jag blir hemskickad till min hemsjukvård som nu gissar jag är vård i  livets sista. Visst,  vård i livets slut kan hålla på under lång tid men jag tror de har avvecklat den behandlande och botande vården. Jag vill inte fråga dem om det men jag märker det så väl jag är för sjuk för sjukhus. De tycker väl jag har det bättre hemma, med katterna.
Och jag vill bara skrika och gråta men på något sätt är ganska lugn ändå mitt i allting. För vad ska jag annars göra? Radikal acceptans. Jag kan inte fatta vart jag hittar lugnet nät jag borde slå bakut och kriga. Men jag krigar inte, detta är inget krig jag vinner. För att gå så lite skadad som möjligt i kriget, väljer jag att ta väck vapen. Sluta slåss. Och kanske när man ger upp en kamp så kanske man t.o.m. går ut som segrare? Att jag har accepterat gör ju på något sätt att jag ändå vinner
Och jag tänker inte ge upp. Jag tänker jobba, plugga, leva. Jag slutar inte förrän jag ligger i kistan.
Så lätt ger jag mig inte!  Jag tänker använda gåvan livet. 
(null)