Hörde en dikt på tv och ett intressant reportage om könsroller nu och då. Tidigt bondesamhälle var män och kvinnor ganska lika. Arbetade ihop, levde ihop, grät, skrattade och bägge fyllde funktion. Man var tillsammans. När sedan allt mer folk flyttade
till städer kom könssegregeringen alltmer. Män blev de aktiva och kvinnorna blev mer en staty i hemmet. Mycket på grund av att de inte jobbade och på så sätt blev isolerade. Kvinnor skulle vara fina och milda och männen känslokalla, jobba och
ta störst plats. Inga män grät, det var kvinnornas sak. Men nu?
Nu tillåts kvinnor ta plats. Kvinnor hörs, kvinnor strider. Men vi går mot ett mans-ideal. Känslokalla bullriga människor. Hur vore det om vi grät mer? Skrattade mer.? Umgicks mer? Jobbade ihop och inte enbart individualistiskt? Att vi
slöt oss samman, män som kvinnor istället för att vara spridda öar i en svart ocean. Könsrollerna går alltmer till hur det var i början av 1900-talet och vara man.
Om vi alla skulle samlas och gråta?
Här kommer SPELA KULA av Sten Selander (1891-1957).
Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den där pojken glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.
Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män.
Sten Selander
1 kommentarer
Anette
02 Jan 2019 16:51
Den dikten har jag läst nån gång innan, för längesen, nånstans. Den är bra.
Kommentera