Nu när jag tänker tillbaka och funderar kring historien och nutiden, så kan jag verkligen se ett mönster. Mina första år som vuxen och även som äldre tonåring var tuffa. Jag betedde mig ganska illa och blev bemött därefter. Ända sedan jag var kanske 12-13 och började fundera på allvar, så har jag känt att jag inte har haft någon kärna inom mig. Något som verkligen varit jag och som jag kunde stå för. Jag gjorde en  himla massa grejer, jag sa en massa grejer, jag provade massa grejer, jag vägrade, jag gjorde, jag ville, eller ville inte. En mängd beteenden helt enkelt. I en dikt jag skrev när jag var tretton fanns raden:


"De tror de känner mig, de där vuxna. Men vem känner den riktiga Matilda?"

När jag kom till rättspsyk i Växjö en 2008 kände jag att citatet från boken Jeppe på berget; "alla säger att jeppe super, men ingen frågar varför" stämde så bra in i mitt liv. Det var verkligen ingen som kände mig. Inte jag heller. Som sagt, situationen gjorde att jag betedde mig illa och situationen var helt galen. Att jag betedde mig dåligt gjorde jag också att jag blev bemött dåligt, och Ju sämre jag blev behandlad -desto värre blev jag, och så vidare.

I alla fall; Växjö april 2008.

Jag satt och pratade med en personal precis när jag hade kommit till K-enheten. Jag tyckte jag var väldigt öppen och ärlig och pratade väldigt mycket. Men Lena, säger efter 45 minuter att: 
-vi har suttit här nu och pratat Matilda i 45 minuter. Det har varit jätte trevligt på alla sätt, men jag vet fortfarande absolut ingenting om dig. Inte någonting! Jag vet hur du bli bemött, men inget mer.

Jag blev förvånad, jag upplevde att jag berättat hela mitt liv och vad jag tyckte och ville. Nu kan jag se- betoning på ville- det var inte om vad jag kände.
Nu när jag läser dagboksanteckningar från den tiden så verkar jag förunderligt förvånat över att de inte brydde sig om mina beteenden. Det var som att personalen på rättspsyk verkligen vill lära känna den riktiga Matilda, lilla Matilda. 
Förundrad är bara förnamnet när jag fick vänlighet istället för bältesläggning pga dåligt uppförande. När skador inte räknades, men framsteg och bra val uppnärksammades. När jag visade att de kunde lita på mig, fick jag ansvar jag aldrig haft. 
Jag vet hur glad jag var, hur rädd jag var och bitvis arg. Det nya skrämde. Trors det anade jag att mitt liv, den jag uppfattades som,  massa dåliga beteenden och jag började själv förstå att det fanns någonting där bakom. Något som jag kallade lilla Matilda. Och lilla Matilda växte upp 2008. Eller började komma fram. Jag började få en personlighet istället för en mängd saker jag sa och gjorde. Jag blev en människa.

Kommentera

Publiceras ej