Rättspsyk- dagbok

Dagbok rättspsyk

Torsdag 10/7 -08 kl. 23.30
Jag hade berättat för Annette att jag knutit snara och svalt penna. Hon sa:
- vet du hur det är att gräva i grus när det regnar? Du gräver men det blir bara gegga och du kommer ingenvart.
Jo jag fattar. Det arbete hon lägger ner på mig måste kännas så. VILL INTE DET!

Det har varit mycket med min kropp nu, hela tiden. Trivs inte med det, vill vara glad och frisk. Jag känner mig bara jobbig och obekväm med sitiationen. Trött och ledsen och jag har fått mig en törn.

Vad vill jag egentligen? Ska jag ignorera pennan i magen? Vänta och se liksom. Dö typ. Hålla tyst, inte säga något dödödö dom tror mig inte. Trasig tarm gör ont. Då ska jag hålla tyst, dom tror mig inte.



Lördag 12/7 2008 rättspsyk 
20.40/ VÄLDIGT jobbiga, turbulenta, affektiva och instabila dagar. Svale en penna måndag kväll. Allt hade varit jättejobbigt. Hade ont i äggledarna? Trodde jag fått infektion. "Ingen åtgärd" var läkare Dahléns svar. Det översatte jag till; "ingen åtgärd oavsett vad som skulle hända" panik? Ja. Sen visade det sig efter svald penna att jag missförstått. Autism- jag gillar inte alltid dig. 

Svalde pennan på måndagen, sa  inget förrän tisdagen. Ok, ingen åtgärd då. Köpte det till viss del men blev förvånad i o m direkttransport till akuten vid andra tillfällen jag svalt. 
Har sedan dess haft en del smärta och i torsdags kväll gjorde det asont. "Ingen åtgärd" kontenta: 
Är inte mitt liv värt NÅGONTING?! Var riktigt ledsen och besviken.

I alla fall , pratade med Pihlen torsdag eftermiddag och då kändes det otroligt mycket bättre, jag typ satt och var deppig och  pratade en massa om det och hon sa:
-nehej du Tildan, om vi skulle planera lite hemresa ochvstan?!
-va?!
SJÄLVKLART! Så idag var Pihlen och jag på stan mellan  10 och 15. Det var verkligen en sån knuff i rätt riktning jag behövde, istället  för att gräva ner mig i mitt lilla elände och sluta fungera. Mitt team är visade ännu en gång att dom tror på mig! Visst, blev lite sådär "hallå vaddå, jag mår ju SKIT!" När hon föreslog det och, jag var känslig för att jag inte hade någon tillsyn trots att jag skadat mig. Då kände jag att jag (mitt liv) inte är värt ett piss rent ut sagt. 

Men nånstans... jag har klarat mig. Hade dom höjt tillsynsgraden hade jag stått stilla eller till och med backat, fast ibland behöver jag det, att någon är med mig. Å andra sidan, jag kommer förmodligen någon gång vara på väg ut och bo eget och då måste jag kunna ta vara på mig själv. Men det är SÅ JÄVLA JOBBIGT! Personalen!? Var ÄR ni ibland?! Måste jag vara så stark och duktig hela tiden?!
Eller... jo, oftast vill jag klara mig själv. Trivs med deT. I slutänden av mitt så kallade liv är det bara jag själv som följer mig, andra kommer och går. Fan, det ger mig ångest! Kan man ha sån trygghet i sig själv?? Känner lite sådär att jag vill ha sammma människor runt mig, men det är omöjligt och jag blir rädd av det,
Faktum är att jag längtAr efter kille. Förhållande, gemensamt , kärlek och kanske trygghet.
Tänk så OTROLIGT mycket människor (personal) som kommit och, framförallt, gått i mitt liv. Och vilken stor makt dom haft rent fysiskt! I princip bestämt bestämt när jag ska äta, sova, gå på toa, promenera ja-allt sånt! Helt sanslöst egentligen. Och i många år är dessa sjuka relationer de enda jag hade. Det är nog först nu jag börjar fatta så smått att det finns annat. Vet inte riktigt hur det ser ut, men är nyfiken!. Men jag måste hitta mig själv först, hitta mig, lita på mig annars funkar ingenting.

22.30: är fortfarande inne på det där med relationer; alltså om man lever "vanligt", hur ensam är man då? Man går till jobbet, har arbetskamrater, fikar och lunchar med dom. Sen förhoppningsvis  en man du älskar hemma + vänner och familj. Det ÄR nog inte så ensamt. Eller?
På avdelningar är man inte ensam så fysiSkt, konkret. Det finns ALLTID människor i alla fall tio meter från en. Men det finns en själslig ensamhet och den är stor. Man bir och är med människor som mår mycket dåligt och periodvis kan påverka negativt om det vill sig illa. Och dom få man får kramar, omtanke och sånt av, har betalt för det och "går hem till sitt liv" klockAn 17. Till dom som kramar hen för att dom älskar hen. Jag säger inte att inte alla är så, men jag är på fel sida nyckeln. Trots det är jag så glad över en del underbara människor jag träffat, trots att dom "bara" varit personal.

JAG VILL HA NORMALA RELATIONER