När en är nära döden

Det var slutet på februari 2016. Jag blev inlagd i början av månaden då organen höll på att svikta på grund av svält. Jag fick snabbt cvk men den krånglade från start. Bandaget satt inte rätt och den läckte. Cvk är en infart i största venen, antingen i halsen eller vid nyckelbenet där jag har min port nu. Den går rakt in i hjärtat så man måste vara extrem ned hygien... vilket inte var med min.
Jag blev sämre, fick fruktansvärt ont i bröstkorgen på samma sida som hjärtat och den krånglande porten. Mina infektionsvärden steg och de tog blododling. Jag blev sämre och sämre. Omtöcknad och kraftig smärta. 
Samma dag svaret på blododlingen kom skulle jag få ny cvk och det stod en allvarlig läkare vid min säng och sa att jag fått sepsis. Jag orkade inte ta in allvaret och precis då kom mamma, jag sken upp och sa:
-mamma! Jag har sepsis! Jag har gula stafylokocker blodet! Blodförgiftning med staffar!
Precis som det var världens häftigaste nyhet. Läkaren tog mamma i hand och bekräftade det jag sa. Jag såg hur mamma på något sätt sjönk ihop. Hur något tungt lades på hennes axlar. Hur hon försökte andas. Hur hon vacklade till, behövde hålla i något. Hur hon försökte samla sig, trots att hennes mellersta barn har en direkt livshotande sjukdom. Så precis då kom personalen och skulle köra mig till operation, de låste upp sängen, jag kramade mammas hand och när sängen jag låg i rullades ut från rummet och mamma stod kvar där min säng brukade stå, tittade jag på henne, vinkade jag och sa
-hejdå mamma!
Jag undrade om det skulle bli det sista hon såg och hörde av mig. Situationen var så sjuk och så ofattbar. När en är nära döden agerar en på sätt man aldrig trott. Som att glatt tjoa om blodförgiftning och säga ett litet hejdå och vinka. När man borde gråta och kramas.


(null)