När jag var 23, en ålder då människor reste jorden runt, pluggade på universitet och hittar kärleken, befann jag mig på psykiatriska intensivvårdsavdelningen, Piva. Det dröjde flera månader mellan tillfälle utomhus. En tid då allt jag gjorde var övervakat. Jag fick inte vara själv någon gång, inte ens på toa. En tid då jag inte var betrodd att borsta tänderna på mig själv. Utan personal borstade. En ålder då jag såg det Gina i att en gång bli duschad utan handskar. Hur menar jag?
Mina armar och händer var gipsade för att hindra mig från att skada mig. Det, i kombination med vak och inlåst på samma rum i halvårsvis gjorde att jag ändå var tvungen att duscha. Det är oerhört förnedrande att som tjugotreåring inte vara betrodd att duscha ensam. All dusch skeddes under uppsikt. När jag var gipsad kunde jag inte röra mig heller, så personalen duschade av mig helt enkelt. Alltid med handskar. Jag tror inte jag var smutsig när jag duschade varannan dag och jag vet inte när hud rör vid hud utgör någon fara? Jag menar, de flesta i min ålder fick betydligt mycket mer kroppskontakt på fester, av sambon eller vänner. Men jag var tydligen smutsig. Oren. Utom en gång;
Laila duschade mig utan handskar på sig. Hon gjorde det så fint och en stund som vanligtvis var förnedrande, blev vacker. Någon tog i mig utan avsikt att använda våld, våld som krävdes vid bälte och sprutor. Nej. Laila tog i mig, rörde mig utan handskar på. Jag minns den värdigheten hon visade än idag och kommer aldrig att glömma.

Kommentera

Publiceras ej