Dagboken

Lördag 14/7 -08 rättspsyk Växjö 
08,30: det är hög tid för mig att fundera vad jag vill! Rev sönder ett lakan igår men knöt ingen snara. Skulle bara göra så för att se. Och när jag var så ledsen igår att jag trodde jag skulle gå sönder slog jag handen i väggen. INTE BRA!

Men alltså... det är svårt... visst, vet det där om lägenhet, jobb, osv men det är svårt att greppa. Vill det, helt klart och jag hoppas jag kan lära mig om mig själv och hur man lever ett liv. Med hjälp av personalen här. Dom ska såklart inte lära mig leva, men gr mig redaskapen. Det finns en väldigt stark vilja att klara mig på egen hand.
Hela mitt team är borta på semester i tre veckor samtidigt.
12.40: kräktes precis. Första gången på två veckor.
15.10: ja. Jag ska bli smal. Eller i alla fall mindre än vad jag är nu. Mitt team har semester och i alla fall fem veckor framåt är det MYCKET sommarvikarier= noll koll. (Tror/hoppas jag) funderar på att fasta men får ta det efter onsdag för då ska jag hem till lägenheten med Pihlen och städa och laga lunch. Om jag bara ska dricka torsdag till måndag? Hm... inte så dumt. Om jag bara slapp att gråta av all jävla trötthet!
Gfaller inte, tror jag ätit "hyfsat" i normala ögon och ändå lipade jag av trötthet igår. Då kan jag ju lika gärna äta mindre än vad jag gör eftersom jag knappast kan må sämre än vad jag gör. Har haft mycket ångest, ledsenhet, deppighet med tysthet och trötthet så.. det enda är väl det att jag stannar mer i sängen. Och det vore ju bra att sluta röka, så? Äsch, får se och känna efter utefter hur dagarna går. Ibland har jag planerat äta, men trots det inte gjort det och tvärtom.
Uuuh jag mår illa! Att jag spydde. Det känns som en gammal vän kommit tillbaka. Att spy alltså.



 Tisdag 15/7 -08 rättspsyk Växjö 
någorlunda okej dag psykiskt. Kroppsligt kass däremot. Mycket ojämn puls, yr, osv. Blodprover ska tas imorgon som det är tänkt, det är pga dåliga järnvärden. Imorgon åker jag hem och hoppas orka fixa hemma.
Cisordinol hjälpte inte igår. Hade ångest och var så förbannat trött. Två nozinan vid 19 funkade bra i alla fall, orkade inte vara uppe men hade ingen ångest.
Driver mig själv till vansinne ibland. Yr yr yr det ringer i öronen. Ibland hopppat hjärtat över 3-4 slag på raken. Jobbigt. Ont i musklerna. Trött.


Torsdag 17/7 rättspsyk Växjö 
Pratade med Amanda (skötare) nyss. Om maten. Så mycket funderingar som jag både vill och inte vill ha svar på, har jag överhuvudtaget matproblem, en ätstörning? Liksom, det är nästan aldrig någon personal som talar med mig om det och jag för det inte gärna på tal självmant. Det fungerar så för mig, att sålänge det inte syns (vikten) eller märks, så finns det inte, eller är inte värt att ta tag i. Okej, jag kräks, inte helt normalt kanske MEN ör typ normalviktig och står på benen... tänk om jag INTE spytt, då hade jag med all säkerhet varit överviktig nu!!
Sen vet jag faktiskt inte vad det skulle finnas för hjälp och jag tror jag skulle behöva bli påtryckt/övertalad för att ta emot hjälp. Visst, jag mår inte så bra alltid men sålänge inte någon skulle göra det på tal- finns det inte. Det är först när andra än jag ser/uppfattar/för på tal som saker blir något att jobba med. Det rör sig så mycket i mitt huvud som ingen vet om.
Känner mig ledsen nu. Tvivlar på allt och alla, inklusive mig själv
20.05: ska stå emot ångest, har bestämt att dra ner på medicin. Hållahållatyst.
Ska förneka oro, obehag, rädsla, ensamhet och ja allt sånt. Personal dessutom... vad är det? Nej jag ska INTE  söka mig till dom, möjligtvis kan dom vid behov nå mig. Men nej, jag ör och förblir bakom mina murar. Jag bjuder till så mycket ibland men på så många sätt är jag totalt, jävla ensam. Och döljer det oftast. Döljer bakom skador, prat, argumentering, bråk, leenden och skoj. Bakom där finns lilla rädda Matilda.