Katter och livet

Bosse var tydligen galet sugen på tonfisk vid 03. Jag tyckte väl det var lite tidigt för frukost? Särskilt för att jag bara sovit tre timmar. Men han gav sig inte (läs: ylade) så Happy sov och Bosse fick sin tonfisk. Sen var han helt ointresserad av mig, när jag nu var klarvaken och vill umgås lite. Happy var det ingen idé att kommunicera med, hon låg som en knubbsäl och snarkade jämt min kudde
(null)
Något slags selektivt social samspel finns hemma. Finns det mat- betraktas jag som guden som kan komma in i kylskåp och öppna burkar. Stor dyrkan där. Men när gudinnan sedan givit sina elever det som var i burk eller kylskåp glöms dyrkande bort och intresset riktar sig istället till maten. Därefter, möjligtvis uppstår ett behov av gos där jag fyller en funktion, inte helt ömsesidig. Jag klappar, gosar, gullar och katterna njuter. Men något klappande tillbaka blir det inte. 
Och det är ren glädje och överlevnad att ha en 120-säng med mig och två katter. Pälsdjuren sätter alltid sitt behov och sin vilja främst.
Och nu när jag skriver detta blogginlägget får Bosse akut närhetsbehov och lägger sig på mobilen. Jag flyttar mig och iPhone och Bosse ligger bredvid . Bosse avskyr min iPhone för han har märkt att den tar uppmärksamhet. Men.. han har lärt sig att det händer roliga grejer när han trycker på den och han har faktiskt tagit ett eget selfie.  (null)

Jag har visat Bosses selfie, men det är värt att visa igen. Jag hade kameran på och han nosade och sen tryckte med tassen. Imponerad!
(null)