Nu när jag stod i tvättstugan och sorterade tvätt tänkte jag på förra inlägget. Om överläkaren Maria som hjälpte mig dra på en sko och som såg att dragkedjan på min ryggsäck inte var stängd

(null)



Så slog galenskapen i inlägget igenom



Jag skriver om att få hjälp med en sko och ett öga såg att dragkedjan inte var stängd, och att en överläkare såg och hjälpte på eget intiativ


Det är ju helt sinnessjukt att skriva ett inlägg om något vi alla borde göra och de flesta i vanligt liv gör. OCH läkare är ingen egen klass i mänskligheten!

Vad är det för kall värld jag har blivit vuxen i och levt i? När jag blev inlagd som artonåring trädde personal in i mitt liv. Med deras spelregler. Ingen hjälper per automatik till med en dragkedja. Särskilt inte läkarna. Även om jag numera bara är patient inom somatiken så har uppenbarligen all vård märkt mig. Jag har varit med i hierarkin, haft spelregler, identitet och sätt att leva. Att ge men inte få. 

Det är ta mig fasen helt jävla galet att jag levt, och bitvis lever så kyligt, så ensam och så skadad -att när en annan människa en knäppt dragkedja så  hyllas hen i bloggen och andra sociala medier bara för att hen var en överläkare 

För något dom som levt utan vård troligtvis tycker är självklart.

2 kommentarer

Anette

15 Dec 2018 12:58

Sorgligt, egentligen...

Vildängel.

18 Dec 2018 12:27

Ja man har många funderingar kring medmänsklighet.
' det lilla ' är ofta det som är det stora!
Och ' småsaker kan ofta vara dem som är viktiga. Så jäkla enkelt egentligen... Men uppenbarligen svårt för många! Tyvärr.

Kommentera

Publiceras ej