Egentligen är jag ganska trött på mig själv och min historia, trots att det är mycket det jag föreläser om. Kommer med brukarperspektiv här och var. Det verkar uppskattas och det ger mig möjlighet till jobb. Dock kan jag tänka att det finns
så mycket mer! Så ser en PowerPoint ut när jag beskrivs, mest utifrån vad andra uppfattar och tycker är viktigt. Ungefär sammanfatta mitt liv på en sida:
Handledningen och ABF är såå sköna för där är det inte mig och min historia som är det viktiga. I mina cirklar ska jag istället se till att alla får prata, styra diskussioner, hålla på rätt spår och vara en aktiv lyssnare och ledare. Visserligen är jag personlig- men inte privat. Min historia finns alltid med mig fast på Abf står inte den i fokus. Det är skönt att kliva utanför brukarperspektivet och vara något annat.
Jag tycker nog ändå jag lyckats hålla jämnvikt i min roll där jag pratar diagnoser och historia. Även om jag verkar lämna ut väldigt mycket och pratar känsliga ämnen, så har jag en stor bit av mitt inre för mig själv. En del jag aldrig visar i jobbet. Något privat. Den balansen i kombination med att jag går in i en roll när jag föreläser gör att det går bra att balansera. För när klänning åker på, är det inte privata Matilda som pratar privata grejer framför publik.
Nix det är en
personlig VildaMatilda som jobbar.
En viss skillnad.
Kommentera