På den tiden runt vintern/våren 2008 när jag öste ur mig alla fula ord och förolämpningar av de värsta jag kunde, kände jag att ingen lyssnade. Hur elak och fult jag än skrek så möttes det av ignorans- vilket ökade på min känsla av maktlöshet och då fick mig att bete mig ännu sämre, skrika ännu högre, vara ännu argare. Mitt i ett upprört argt bråk kallade jag sjukskötaren Mats för "jävla bög!" Inget ovanligt ord för mig där och då, men mats reagerade. Han såg på mig och sa "näe Matilda, vad har jag gjort dig? Varför tar du dig rätten att kalla mig så?!" Och så gick han, kvar stod jag, förvånad. Tänk om mats, snälla mats som tagit mig ut på kvällarna, låtit mig titta i hans dator vart han rest, visat kort på huset där han bor, blev  ledsen? Mats som bemött mig med total respekt och tillit. Då skämdes jag och jag skäms fortfarande. Mats var arg i flera veckor och vår relation blev aldrig densamma. 
 Men att Mats reagerade var för att han är människa- och såg mig som en människa. Han lyssnade på mig och tog mig på allvar även när jag var upprörd gjorde att han gav mig ett värde. 
(null)



Kommentera

Publiceras ej