Om att man ofta använder konsekvenser och belöningar, både privat men framförallt inom psykiatrin, vilket jag skriver om. Det verkar på något sätt som ett strafftänkande genomsyrar hela psykiatriska vården. Ett desperat behov av att försöka
styra patienter. Sålänge inga andra alternativ hittas, vill jag vända på systemet. Istället för att patienten ska kämpa sig till belöning, så tror jag det är enklare och större chans till gott resultat om man ger patienten belöningen, och sedan är det
upp till hen om hen vill ha kvar den.
Det kan vara svårt att kämpa sig till och försöka nå saker, särskilt saker man aldrig haft eller mest bara drömmar. Det blir inte greppbart. Men att ha en grej en verkligen gillar och förstår, gör att man vill behålla den, och måste man nödvändigt
använda straff och belöningar är denna metod otroligt bra. Att dessutom inleda ett arbete med patient genom stt ge hen saker hen uppskattar och gillar blir en god grund för samarbete.
Det finns en gammal amerikans film från typ 98 fullt med stereotypa saker. Tror Jodie Foster har huvudroll, men den är bra. En lärare kommer till en skola där man har en specialklass för stökiga ungdomar och ingen lärare klarar av dom.
Så kommer ytterligare en lärare, efter ha läst på och säger:
-jag ger alla högsta betyg!
Klassen stannar upp i bråket och tjafs och tittar förvånat på läraren som fortsätter
-ni får högsta betyg sedan är det upp till er själva att behålla det.
Nu var detta en film med underhållning som syfte men jag tycker den är klok.
För föreläsning;
vildamatildasjobb@gmail.com
Kommentera